Camilla på Atea Software berättar om sin resa med bröstcancer

Jag heter Camilla Hornéy och är en tvåbarnsmamma på 46 år. Jag bor i Upplands Väsby tillsammans med min sambo Ronnie och våra barn, Julia 15 år och Lukas 10 år.

Mitt stora intresse är matlagning, jag kan stå i timmar i köket…

Jag har jobbat på Atea Software sen 2004, där jobbar jag som Affärsstöd/Contract Specialist.

 

Den 2 oktober 2014 hade jag en tid för mammografi på Karolinska Sjukhuset. Gick dit som vanligt, glad i hågen, det är ju bara en rutinundersökning. Hade ju gjort några stycken tidigare, man skrattade åt det, för det gör ju så ont, det är det man klagar på, man tänker aldrig på andra alternativ. Normalt får man ett brev hem efter cirka två veckor som säger att undersökningen inte visar någonting, men det fick inte jag denna gång. Jag fick ett telefonsamtal, mina bilder var inte bra, de behöver tas om…

29 oktober hade jag tid för att ta om bilderna, och jag trodde verkligen att bilderna var dåliga, något annat fanns inte i min värld. Jag hade min mamma med mig, vi satte oss i väntrummet och mitt namn ropades upp… Sanningens minut.

De tar nya bilder, men de koncentrerar sig enbart på ett litet område, jag fick kalla kårar, detta är inte bra.

Får gå ut i väntrummet igen, berättar för mamma vad som hänt och blir uppropad till ultraljud. Skräck!! Ultraljudet visar en tumör i vänster bröst, världen rasar, hur ska jag kunna berätta detta för barnen?

Biopsi tas direkt, och bara inom någon timma så har jag fått en cancerdiagnos…

Träffade läkaren och fick reda på hur vi ska gå vidare, vadå vidare, mitt liv var ju slut…

När jag åkte från sjukhuset och hem till mina barn så bestämde jag mig – Detta ska inte knäcka mig!!

Det blev tårar och tandagnisslan hemma när jag berättade för barnen, men jag sa att jag skulle bli frisk, för det finns ju inga alternativ.

Veckorna gick, fler läkarbesök… Så äntligen kom operationsdagen, äntligen skulle skiten bort.

25 november skrivs jag in på KS, och morgonen efter kändes allt mycket lättare, nu var ju allt borta. Men det jag inte insåg då var att resan bara hade börjat… å den skulle bli lång. De opererade bort en tumör som var 17 mm stor, samt 10 lymfkörtlar i armhålan, 6 av dessa var smittade med metastaser. Cancern är klassad som en tvåa i en tregradig skala. Tumören är hormonell och växer inte lika fort som en aggressiv sort, vilket är positivt i sammanhanget.

Efter några veckor av läkande, så träffar jag läkaren igen, som förklarar hur kommande behandling kommer att se ut, jag hör ingenting, tar inte in något av det hon säger, förutom de ord hon säger i slutet.. ”När du blir frisk…” Dessa ord lever jag på, det har hjälpt mig genom hela behandlingsperioden. Jul och Nyår kom och gick, den 8 januari har jag tid för att sätta in en PICC-line, det är den port som sitter i armen, med en slang till ett stort kärl strax ovanför hjärtat, som ska förse mig med medicin de kommande fyra månaderna. Sen dagen efter, den 9 januari är det så dags för den första cellgiftsbehandlingen. Fick ta en massa mediciner men mådde hur bra som helst efteråt. Efter behandling nummer två får jag mitt kraftigaste bakslag någonsin, det var det värsta som kunde hända.

En kväll i januari ramlar allt hår av…Det var andra gången jag grät. På fredagen ber jag min kompis att komma hem till mig för att raka av de sista testerna som är kvar. Nästkommande måndag var det dags för teamträff för Software, jag skulle visa mig i peruk för första gången… Jag var så fruktansvärt nervös, alla kommer att se att det är en peruk. Men vad hade jag att skämmas för egentligen, peruken var ju så bra att det verkligen inte syntes att det var en peruk, det var ju bara jag som kände att det satt något konstigt på huvudet… och det gick SÅ bra!

Veckorna gick och till slut hade jag gjort mina sex cellgiftsbehandlingar, de tre sista var lite tuffare, fick ont i kroppen under en veckas tid efter varje behandling. Den 30 april fick jag min sista behandling!! Hurra!!

Nu väntade några veckor i frihet, sen skulle strålningen börja.

I slutet på maj så inställde jag mig på strålningsenheten på KS, dit skulle jag sen åka 33 dagar i rad (fick strålning med boozt) med ledigt på helger. Det var tradiga dagar, själva strålningen tog ca 7 minuter, men det var vägen dit och tillbaka som var jobbiga.

Samtidigt som jag började med strålningen så fick jag börja äta anti-hormon tabletter, en tablett varje dag – I FEM ÅR!!!

10 juli, den dag jag längtat efter… Jag var klar!!

I slutet på juli kunde jag ta av peruken för gått, och sen dess har jag inte haft den.

16 augusti, återbesök för att se hur jag har svarat på behandlingen. Nervös? Ja det var jag..

Jag har ju mått jättebra under nästan hela behandlingsperioden, jag har jobbat i stort sätt hela tiden, det ska inte vara något att vara nervös för. Och nu med facit i hand så vet jag att jag inte hade behövt att vara nervös. Alla prover såg jättebra ut, läkaren kände och tryckte och allt kändes jättebra. Lycka!! Nu behöver jag inte gå tillbaka på ett halvår.

Så nu har jag nästan fyra nervösa år kvar innan jag blir helt friskförklarad, och det är klart jag blir det – det finns ju inga alternativ!!

 

Det är fantastiskt att Atea har röstat fram Cancerfonden som den hjälporganisation vi ska röra oss för… Det hjälper ju mig att bli frisk.

 

Jag vill avsluta denna text med ord från min kloke son:

”Varför ska man kämpa mot rynkor för, när man kan kämpa mot cancer?”

 collage Camilla nr 2